Förra veckan skolade jag in Ruth på en ny förskola. Min första inskolning på fyra år.

Vi har ju flyttat och försökte få plats här till både Iris och Ruth, det skulle göra tillvaron mycket lättare för alla inblandade. Istället blev det så att Ruth fick förskoleplats här i Mälarhöjden (som vi så klart inte kunde tacka nej till). Länge hoppades vi att även Iris skulle erbjudas skolplats här, men det visade sig att hon blev tvungen att gå kvar på sin nuvarande skola på Hägerstensåsen. Det här läsåret blir alltså logistiken ungefär hundra gånger krångligare än tidigare. Barnen går fyra kilometer från varandra, istället för 200 meter som tidigare.

Det är väldigt annorlunda att skola in en femåring jämfört med en tultare. Tultaren leker med leksaker snarare än med andra barn. Tultaren skriker i högan sky om något är fel.

Ruth var tapper i början av hela förra veckan. Hon kämpade. Om hon grät så gjorde hon det i smyg, hemma på kvällen. Och så frågade hon: ”Varför måste jag byta förskola? Mina bästa vänner går ju på den gamla förskolan.”

Jag behövde uppbåda all självövervinnelse för att inte också börja gråta. Jag hade världens sämsta samvete. Jag hade ryckt upp henne med rötterna.

Varje morgon gick vi på café före förskolan och åt bulle eller chokladboll så att allt skulle kännas lite mer uthärdligt. Jag bävade inför torsdagen. Första dagen efter avslutad inskolning.

Jag hämtade redan 14.15 för att jag inte stod ut med att inte veta hur hon hade det.

Ruth tyckte att jag hämtade alldeles för tidigt. Hon hade fått en liten treårig kompis som hade änglahår, ville bli buren hela tiden och överöste Ruth med pussar när hon skulle gå.

Nästa dag fick Ruth ytterligare en vän. Sedan har det fortsatt så.

Plötsligt känns de logistiska utmaningarna helt irrelevanta. Ruth trivs.