Papppabikten

Välsigna mig kära bloggläsare, ty jag har syndat. I gammal välbekant ordning. 

1. 

Vid hämtningen. 

Ruth: Kan jag få glass idag?

Jag: Nej, absolut inte.

Ruth: Men jag kan väl få en Piggelin i alla fall?

Jag: Okej, det kan du få.

I mataffären tio minuter senare. 

Ruth: Jag tar en Tip Top, pappa.

Jag: Okej, gör det.

2.

Jag var sjuk och sängliggande förra veckan och njöt orimligt mycket av att koppla bort mig från familjelivet. Låg i sängen hela dagen, hämtade från förskolan, gjorde någon superenkel måltid, satte på tv:n och stängde in mig i sovrummet igen. Jag njöt av att ha den moraliska rätten att fly från min familj. Rätten att äta choklad och läsa romaner utan dåligt samvete. Exakt som Olof Lagercrantz måste ha känt när han låste in sig i arbetsrummet och skrev på någon essä.

2 b. 

Ganska snart blev jag dock lite dyster av att märka att jag överhuvudtaget inte behövdes. Allting flöt på bra i resten av lägenheten i min frånvaro. Konflikterna var färre än vanligt. Ingen ropade på mig.

2 c. 

Jag stängde av tv:n och uppmanade barnet att leka istället. För att bli behövd igen. Jag behövdes till att hämta saxar, ta ner pysselmaterial och fixa målarfärger. Ordningen återställd.

2 d. Jag gjorde allt med tunga steg och martyrlik uppsyn så att barnen skulle förstå hur fantastisk jag var som hjälpte till trots att jag egentligen borde ligga halvdöd i sängen.

3.

Jag har finslipat min selektiva perception för att slippa konflikter med barnen. Jag hör inte att barnen öppnar skafferidörren, och prasslar med någonting på godishyllan. Jag ser inte att barnen har ett busigt leende och choklad i mungipan. För om jag hörde och såg skulle jag behöva sätta gränser och det skulle ju vara oerhört besvärligt.

Har ni några föräldrasynder att bekänna? Biktbåset är öppet.

Exempel på barn som inte behöver sin pappa