På väg hem från Karlstad.

Det visade sig att jag skulle hålla fyra nittiominutersföreläsningar igår, inte tre som jag trodde. Idag höll jag tre. Så vansinnigt slut nu, men lycklig över att ha överlevt, träffat fina ungdomar och över att vara på väg hem till familjen.

Höjdpunkterna från Karlstad (förutom själva föreläsningarna) är följande:

Jag tränade frontböj i strumplästen på Actic och blev typ kompis med alla som hängde vid knäböjsracken.

Jag gick på ensambio och tittade på Dunkirk. Oerhört snygg, obehaglig och klaustrofobisk.

Jag sov i en säng som inte stod i ett vardagsrum. Dessutom helt utan barnsparkar.

Jag träffade Haakon Pedersen. Genimannen som sjöng introt till bland annat Bumbibjörnarna, Ankliv och Piff och Puff räddningspatrullen. Blev sjukt starstruck. Ingen musik har betytt mer för mig.