När Sara svimmade på uppropet

Iris upprop idag! Första dagen i ettan. Med viss möda tog jag mig upp ur sängen. Armen ni vet. 

Vi tog plats i klassrummet. Ögonen tårades förstås ganska omgående. Barnen var pirriga och förväntansfulla. Läraren pratade om sin egen pirrighet.

Jag tänkte på att tiden är flyktig som en gas. Jag tänkte på när jag fick hålla Iris första gången, det var för ett ögonblick sedan men ändå i ett annat liv. Hur hon lyftes upp bakom operationsskynket av kapabla armar, hur jag grät av lättnad när jag hörde hennes första skrik. Hennes blodiga lilla kropp i min famn. En person som jag hade längtat ihjäl mig efter i nio månader och som jag redan älskade trots att jag överhuvudtaget inte kände henne., Jag tänkte på när hon lärde sig cykla på skolgården alldeles utanför fönstret för några år sedan. Jag tänkte på när jag själv började i skolan. Att jag fortfarande är det pirriga barnet och att det är obegripligt att jag nu har ett eget pirrigt barn som börjar i skolan. Jag tänkte även på att det var jobbigt att stå. Att sängliggande passar sig bättre med mitt allmäntillstånd.

Då plötsligt segnade Sara ner på golvet med en duns. Alltså mitt under uppropet. Jag försökte resa henne upp. Folk rusade fram med vattenglas och blöta pappershanddukar. Iris grät och hoppade upp i min famn. Full kalabalik. Efter några jävligt långa sekunder återfick Sara medvetandet och fick återhämta sig i en soffa i ett angränsande rum. Sjukt läskigt. Iris kommer aldrig glömma uppropsdagen.

Sedan åkte jag in till ortopedmottagningen och halade fram min rödblossande, svullna och fortfarande varma vänsterarm. Läkaren trodde på rosfeber. Tack alla som har hjälpt till med diagnos i kommentarsfältet. Ni gav mig lite kött på benen.

Vilket skröpligt gäng vi är för närvarade, familjen Forssberg.