Att traumatisera sina barn

Jag är en ny person. Jag känner knappt igen mig själv. Skägget är borta för första gången på fyra år.

Förra gången råkade jag orsaka något slags tidigt trauma hos Iris. Hon skrek i fullständig panik ”DU MÅSTE TA TILLBAKA SKÄGGET!” Hon var ledsen i flera dagar och ville inte krama och pussa mig. Jag lät skägget växa ut så fort jag någonsin kunde.

Idag både klippte jag mig och rakade av skägget när barnen var på förskola och skola. Det var oerhört nervöst att hämta. Skulle de överhuvudtaget gå med på att följa med mig?

Ruth blev mycket förvirrad men också road. Först kände hon bara vagt igen mig.

Iris reagerade starkare. Hon tittade mot mig i korridoren, förvirrat. Som att hon inte trodde sina ögon. Eller kanske befann sig långt in i en mycket märklig dröm.

När jag kom närmare föll hon till golvet och sa: ”Du är inte min pappa. Min pappa har skägg.”

Men hon gick med på att följa hem. Och jag har fått kramar och pussar. Jag tror dock ändå att jag sparar ut skägget så fort det går. Jag känner mig nämligen som en nakenråtta.