Barndomstrauma och idyll

Visst ser den här bilden idyllisk ut?! Indiansommar 1987. Matpaus på solvarma klippor vid sjön som ligger intill familjens bästa trattkantarellskog i Södermanland. Jag var livrädd under den där lunchpausen. Pappa ville laga mat med vatten ur sjön medan mamma hävdade att det inte var drickbart. Pappa blev rosenrasande och slängde stormköket i sjön. När kitteln till trangiaköket flöt allt längre ut förstod jag allvars i situationen.  31 år senare minns jag fortfarande skräcken.

Ändå ljuger inte bilden. Solen värmde och jag fick sitta i min mammas knä, en plats som mina tre (snart fyra) syskon gjorde anspråk på, kungatronen. Vi fick lunch till slut. I bilen på väg hem sjöng vi ”Vår tupp är död” i kanon. Idyll!

En utflykt kan vara både idyllisk och fylld av fasa. Värt att påminna sig om i dessa tider av paradisiska julbilder på instagram.

I senaste avsnittet av Pappapodden pratar vi om det. Hur barndomens jular var både och. Den skräckblandade förtjusningen. Varats olidliga ångesttryck. Om att stå på en alptopp och se sin barndoms jular, snötäckta och dimhöljda. Lyssna gärna.