Dödsångest

Imorse var jag med i Pappapanelen. Det blev ganska mörkt. Jag pratade om hur obehagligt det är med nytt år. Hur döden liksom flåsar en i nacken när man behöver befatta sig med det science fiction-artade året 2018. Ens tid är utmätt och barnen är vuxna när som helst.

Sedan åkte jag hem till Iris och Ruth som var hemma (planeringsdag). Det visade sig att de fortfarande var barn. Hurra! Jag firade genom att låta Ruth ansiktsmåla mig. Det blev oerhört fint. Jag gissar att mina träningskamrater på Södra TK kommer bli imponerade och kanske lite avundsjuka när jag kommer till träningen med kurbits, hjärtan och läppstift i ansiktet ikväll.