Långfärdsskridskodebuten

Någon gång i julas bestämde jag mig för att transformeras till en rosenkindad friluftsare 2018. Jag tog en promenad längs Mälaren och drabbades av den mycket sorgliga insikten att vattenvägarna liksom är stängda för mig eftersom jag varken åker båt eller skridsko. Så oändligt torftigt. Alltså blev nyårslöftet att jag ska börja åka långfärdsskridskor och kajak. Vattenvägarna ska bli tillgängliga för mig.

Jag började (så klart) med att köpa oändligt mycket kläder och utrustning. Sedan letade jag rätt på SSSK, landets största långfärdsskridskoklubb. Man betalar typ 200 kronor om året och har tillång till massor av kunniga ledare, organiserade turer och iskunskap. För någon vecka sedan var jag på en teorikurs och idag skulle jag åka på den så kallade Välkommenturen.

Problemet är att jag aldrig har åkt långfärdsskridskor tidigare. Jag tror att jag kanske provade att åka cirka tio minuter för tio år sedan, men det är allt. Alla andra i gruppen hade supermycket erfarenhet. När jag berättade att jag aldrig har åkt såg jag att de fick panik å mina vägnar.

I början var det ostadigt och gjorde sjukt ont i benhinnorna, men ganska snabbt kom jag in i lunken. Det var fullkomligt underbart. Vyerna, fartkänslan och solen.

Jag vill åka igen så snart som möjligt. Typ imorgon.