Öppet brev till min gamla musiklärare

Jag skrev en pappabikt om senaste veckans ymniga föräldrafails och delade på Facebook.

Min gamla musiklärare från mellanstadiet påpekade det olämpliga i mitt beteende. Jag vill gärna svara henne, men eftersom jag är av det patologiskt konflikträdda slaget anonymiserar jag henne och svarar här.

Kära xxx

Du har rätt i att mitt beteende var fegt och inte så juste. Det är därför jag kallar det för ”pappabikten”. Under den rubriken skriver jag alltså om sådant jag skäms över med mitt föräldraskap, inte sådant som är modigt och juste. Jag tror att det är bra att rannsaka sig själv. Föräldraskap är ett ständigt pågående utvecklingsarbete och jag kämpar för att bli bättre. Bland annat genom att hålla upp mina olika nederlag i ljuset. Om jag vet vad jag har gjort fel kan jag säga förlåt och försöka bättra mig. Jag tror att vuxna ber barn om ursäkt alldeles för sällan.

Apropå att rannsaka sig själv. Jag hade dig som musiklärare i fyran. En av de första lektionerna skulle vi sjunga Alice Tegnér-sången Veva, veva positiv och du frågade om någon av oss 60 elever ville sjunga solo. Vi hade nyligen börjat på den stora musikskolan i stan och var vana vid att vara bland de bästa i våra körer. Alla ville sjunga solo. Alla räckte upp handen. Du pekade på mig (jag sprängdes nästan av glädje) och spelade ett kort intro på pianot. Jag började sjunga. I helt fel tonart.

Veva, veva positiv!

Se, vad här är brokigt liv!

Se, vad unga, gamla

sej till spelman samla!

Du slutade spela, tog dig för pannan och ställde dig upp och skrattade. Det var som att du bjöd in alla mina skolkamrater att skratta. Ni hade så vansinnigt roligt tillsammans. En påbjuden gapskrattpaus med dig som dirigent. Du var fantastisk på att dirigera. Alla skrattade samspelt åt mig under din ledning. Jag försökte göra mig osynlig. Sjönk ihop, med svårt blossande kinder och ville inte existera längre. Men alla såg. Jag var det självklara föremålet för det dundrande skrattet som fortsatte en evighet.

Sedan fick en annan elev sjunga solo istället. En som kom in i rätt tonart. Jag lämnade lektionen illamående, vimmelkantig och tillintetgjord. Sedan vågade jag inte sjunga på fyra år, vilket var besvärligt eftersom vi hade musik fem timmar i veckan plus extrarepetitioner och konserter på helger. Jag mimade mig igenom mellanstadiet och delar av högstadiet, livrädd att någon skulle höra min sångröst och brista ut i skratt. Musiklektionerna var en evig plåga.

Jag är alltså helt enig med dig om att man måste vara varsam i sitt handlag med barn. Ett felsteg kan leda till fyra års lidande eller mer. Men jag tror inte på att släta över misstag och låtsas som ingenting, eller inbilla sig själv att man är perfekt. Jag tror på ödmjukhet och självrannsakan. Jag tror på att be om ursäkt.

Tack för att du lyssnade!

Hälsningar

Din gamla elev Manne

Jag i fyran