Pepparkakshus = könsrollsfail

Jag har gjort mitt livs första pepparkakshus. Nu kanske ni får upp en ljuv bild i huvudet av tindrande barnögon, familjemys och stadigt husmonterande till tonerna av O Helga Natt. Ingenting kunde vara mer fel, är jag rädd. Jag brände mig på socker, gjorde sönder fönsterkupor, svor, uppmanade familjen att hålla sig på avstånd, fick panik över borttappade mallar och var exakt så skör som själva huskonstruktionen. Dessutom tog det säkert fyra timmar. Jag var alltså ockuperad av husbygge halva dagen.

Hela familjen hatade mig. Men jag lyckades få ihop något slags hus ändå. Det trodde jag faktiskt inte att jag var förmögen till. Det är en lång familjehistoria som jag skriver vidare på. En gång var jag barn och min pappa den galna pepparkakshuskonstruktören som svor, brände sig och väste till mig att hålla mig borta. Det hörde liksom julen till. Sedan stod det där, pepparkakshuset, oändligt lockande och väldoftande. Det var fullkomligt omöjligt att inte norpa åtminstone någon nonstop. Om man hade otur satt den fast så ordentligt att taket rasade när jag var där och slet.

Sara var inte alls nöjd med mitt husbygge. Jag tror att jag förstår varför. Pepparkakshus är en ganska typisk sådan sak som män tar på sig att göra i ett hushåll. Det är en glamourös syssla, den märks och ger beröm. Men egentligen är den helt onödig. Män tenderar att ta på sig de glamourösa sysslorna i ett hem.

För varje papparkashus man gör bör man namnmärka par fingervantar, ta bort vissna blommor samt diska vaserna, tvätta två dukar, plocka upp en utspilld låda loombands och packa upp en gympapåse. Först då blir det helt okej. Helst ska man också hitta ett sätt att bjuda in barnen i bygget utan att riskera deras liv. Det får jag jobba vidare på.