Jag åkte till Norrköping och förnedrade mig inför 2500 personer

Igår var det alltså dags. Jag skulle delta i en välgörenhetstävling i strongman på Giants Live inför 2500 personer. För att kunna sova natten innan och för att inte drabbas av svår ångest hade jag bestämt mig för att inte tänka alls på tävlingen. Det gick faktiskt ganska bra.

Väl framme i arenan var det svårare att inte känna panik. Jag träffade Anna Harjapää (Europas starkaste kvinna), Linus Carlén (114 kilo muskler) och Kalle Zackari Wahlström (snabb som en örn, stark som en björn) som jag skulle tävla mot. Vi skulle gå 20 meter med farmers walk-väskor vägande 100 kilo styck, bära en 120-kilo tung säck, lasta den på en släde och dra släden 20 meter. Jag var mest nervös för väskorna. Jag har bara gått med 105-kilosväskor 10 meter under extrema umbäranden. Säck är jag helt okej med, likaså släde.

När jag fick känna på väskorna växte paniken. De var jättelåga (lång lyftväg), oräfflade (svåra att greppa) och vägde 110 kilo styck istället för 100.

Det gick dåligt. Jag vacklade iväg med väskorna, som var sinnessjukt jävla tunga och orkade gå några meter innan jag tappade greppet. Jag och Anna blev stående närmare start- än mållinjen medan Kalle och Linus försvann som oljade blixtar och blev klara på vad som kändes som några sekunder.

Oerhört snöpligt. Jag var beredd på att komma sist och hade till och med varit extremt nöjd med att komma sist om jag hade gjort en någorlunda prestation. Nu fick jag inte ens känna på säcken eller släden. Snöpligt.

Sedan skakade jag raskt av mig allt och njöt av att se på den riktiga tävlingen. Och jag fick en pokal. Mitt livs första. Jag är ändå nöjd med att jag vågade tacka ja till något så fullständigt galet som att tävla mot jättestarka människor, inför 2500 personer i en sport som jag inte håller på med.