Jag hatar pappa

Vanligtvis brukar jag läsa för barnen tills de somnar. Jag lägger barnen i min och Saras säng. Det kan vara dagens mysigaste stund. Jag har ett barn på varje sida, super in deras ljuvliga huvuddofter, hör hur andhämtningen blir alltmer avslappnad och känner hur huvudena blir tyngre mot mitt bröst.

Det kan även vara dagens jobbigaste stund när barnen mest hoppar i sängen, råkar krocka med varandra, spiller ut vatten, bråkar om vilken bok vi ska läsa först och vägrar komma till ro.

Ikväll blev allting så sent att barnen fick gå och lägga sig själva. Jag sa med mild röst att de skulle gå och lägga sig. Sedan sa jag det med en inte så mild röst. Efter femtioelfte gången sa jag det med en direkt omild röst.

Nu ligger barnen äntligen i våningssängens underslaf och jag hör deras samtal där jag sitter i vardagsrummet.

Iris: ”Visst är pappa dum? Han är den dummaste som finns!”

Ruth: ”Ja, han är jätteelak.”

Iris: ”Jag hatar honom.”

Ruth: ”Det gör jag med. Jättemycket!”

Iris: ”Godnatt Ruth. Jag älskar dig!”

Ruth: ”Godnatt Iris. Jag älskar dig också!”

Så oerhört fint. Mina barn har en gemensam fiende och finner stöd och tröst hos varandra. Jag blir helt rörd och gråtmild. Föräldraskapet vad gör du med mig? Jag trodde inte att man kunde glädjegråta över det faktum att båda barnen hatar en.

Systerskap