Pojkar som hatar flickor
”Pappa, är det sant att flickor inte kan vara superhjältar?”
En så oändligt sorglig fråga att få från sin modfällda fyraåriga dotter vid förskolehämtningen.
I begynnelsen var barnen i förskolegruppen bara barn. De lekte sida vid sida och i den mån de var medvetna om att de hade ett kön var det en kuriös grej som satt mellan benen snarare än en identitet. När jag hämtade på förskolan ville pojkarna kramas och läsa böcker om fjärilar.
I fyraårsåldern förändrades allt. Plötsligt var det otänkbart för pojkarna att kramas. De började lansera olika nedgörande påståenden om flickor. Varje dag ställde min dotter oroat nya frågor.
”Är det sant att tjejer inte är lika snabba och starka som pojkar?”
”Stämmer det att flickor inte kan bli brandmän och poliser?”
Pojkarna hade plötsligt börjat hata flickor eller åtminstone distansera sig från dem kraftfullt.
Jag tror att det är så här: Från fyraårsåldern blir det viktigt för killar att leva upp till den gängse pojkrollen för att inte hamna utanför eller ses som aparta. Ett sätt att utkristallisera vad könsrollsförväntningarna består i och manifestera att man lyckas leva upp till dem är att göra flickor till pojkarnas motsats. Om man säger att flickor är svagare och sämre så stärker man sig själv i sin normalitet och bekräftar sig själv som lyckad pojke.
Anledningen till att tjejer inte distanserar sig från pojkar i samma utsträckning är att maskuliniteten/ pojkrollen är både mer betydelsebärande och bräcklig än flickrollen. En tjej kan nuförtiden bli någon i gruppen genom att vara sig själv. En kille blir det genom att leva upp till den förhärskande pojkrollen.
Det är synd om pojkarna. Deras behov av kramar har inte försvunnit, men det förhärskande idealet gör att de måste avstå. För att passa in bland killarna är är man tvungen att leka våldsamt, se ner på tjejer och ta mycket plats. Snällhet, generositet och empati premieras aldrig. Alla förlorar på det här. Tjejerna får stå tillbaka för en massa gapiga killar och lär sig tidigt att de tillhör det svagare könet. Killarna tvingas in i en hård miljö och får gå genom livet utan de grundläggande verktygen för att hantera mänskliga relationer.
Lösningen borde vara att visa pojkarna att det finns tusen sätt att vara pojke på. Uppvärdera det traditionellt tjejiga och ge pojkarna kvinnliga förebilder! Läs böcker och titta på filmer med flickor i huvudrollen! Bemöt pedagogiskt varje påstående om flickors underlägsenhet! Ursäkta aldrig störigt pojkbeteende med att ”killar är sådana”!
Vi kan nämligen inte ha det så här längre. Pojkar måste befrias från sitt fängelse och flickor måste befrias från underskattning och hat.
Ja, det är riktigt besvärande och tråkigt att det är så, och det börjar inte hos barnen själva:
http://diktafan.se/sju-pappor/
Lustigt, för hos oss var det sonen som kom hem i samma ålder med oroliga frågor. ”Stämmer det att pojkar inte får ha långt hår?” ”Kan inte pojkar gilla my little pony?” ”Är det sant att pojkar inte får sminka sig och färga håret?” ”De leker tjejlekar och säger att jag inte får vara med. Vad är tjejlekar?” ”Är det sant att bara flickor får bli dansare?”
De äldsta tjejerna på förskolan bevakade könsrollerna stenhårt och såg till att alla(pojkar och flickor) höll sig till lekar, kläder, färger, böcker och intressen som var godkända. Alla avvikelser hånades. Personalen jobbade jättemycket med frågan och det blev väl lite bättre. Pojkarna fick i alla fall ha sitt hår och sina ponnyhästar ifred till sist.
Grattis! Härlig läsning!
Pojkföräldrar eller Flickföräldrar. Beror vilket perspektiv man får.
Alltid lika vinklat.
Oj, vilken tråkig förskola! Det är inget jag upplevt alls. Mitt 3,5-årige barn frågade mig för någon vecka sedan om han är en pojke eller en flicka (när jag sade att katten och mormor var ”hon” och inte ”han”). Hans storebröder har haft klänning genom hela förskolan (och åttaåringen har det än, rosa kläder, glitter, hänger med tjejgäng etc.), utan att andra barn försökt forma om dem. Tioåringen har lika ofta med tjejkompisar hem som killkompisar. Vi har bott i tre olika städer, i tre olika delar av landet, och aldrig upplevt problem i förskola/skola gällande våra egna barn. Jag tror att det har räckt med tryggheten att vi lärt de att en del barn tycker att vissa saker är ”flickiga” och andra ”pojkiga”, men att det är de barnen som lärt sig fel, för att de skall veta att de gör rätt och utsöndra självkänsla i sin identitet och därmed våga uttrycka sig som de har lust.
Så fint och bra skrivet! Viktigt ämne, helt klart!<3
Jag skriver också till stor del om föräldraskapet på min blogg, ta gärna en kik! 🙂
Jag har pojkar, min stora 5 år säger att hans killkompisar tycker Han är lite löjlig för han gillar regbågens färger å rosa mm. Älskar att krama sina vänner. Berömmer flickor och pojkar när de gör saker bra. Finns alltid olika, pojk som flick föräldrar. Och de är föräldrarnas ansvar att lära barnen. Inte förskolan.